En vän till mig såg filmen La délicatesse med Audrey Tautou i huvudrollen på flyget mellan Amerika och Paris i våras. Hennes beskrivning av hur en svensk framställdes gjorde filmen intressant. När bokförlaget Sekwa i somras skulle ge ut boken bakom filmen så ville jag genast läsa den.
Karismatiska Nathalie lever lyckligt med sin man François, tills den dag då han plötsligt omkommer i en trafikolycka. Hon går in i en kris och sorgeperiod som varar i tre år. Chefen är förälskad i henne och stöter på Nathalie allt som oftast, medan kollegan Chloé gör allt för att bli hennes bästis. Så en dag råkar hon impulsivt kyssa sin kollega Markus när han stiger in på Nathalies kontor för att prata om ärende 114. Hon förtränger kyssen lika snabbt som den varade, medan Markus som kommer från Sverige inte kan glömma bort den lika lätt. Han börjar lägga upp en taktik för att vinna hennes hjärta.
Det här är en humoristisk feel good-roman om kärlek som för oss svenskar bli extra rolig att läsa då ena huvudpersonen kommer från Sverige. Mitt favoritstycke i boken är beskrivningen av Uppsala, vilken blir extra kul om man känner någon därifrån.
”Hon sade ”Kom in”, och in teg Markus, en kollega född i Uppsala, en stad utan nämnvärt intresse. Till och med Uppsalaborna själva* skäms över att namnet på deras stad låter lite som en ursäkt. Sverige har högst antal självmord i världen. Ett alternativ till självmord är att utvandra till Frankrike och det var antagligen så Markus tänkt.
* Visst kan man vara född i Uppsala och bli en Ingmar Bergman. Fast hans filmer säger en hel del om stämningen i staden.” S. 78f.
Nathalie som är deppig fortsätter med sina tankar om den svenska staden.
”Hon kände något som påminde om förtvivlan, och hade nästan kunnat tänka sig att åka på semester till Uppsala, så illa var det.” S. 79.
Det som stör mig en smula är karaktärsbeskrivningarna som känns stereotypiska och överdrivna. Först och främst har vi Nathalie som är så extremt fulländad. Hon är vacker och alla män vill vara med henne medan kvinnor önskar att de vore henne. Det enda som skulle dra ner henne på vanlig nivå är att det beskrivs att hon hade lite svårt att få jobb. Men när hon väl har fått sitt jobb på kontor så gör hon karriär. Hennes relation med François beskrivs som bättre än alla andras förhållanden, de har nämligen aldrig några problem och bråkar inte. Deras kärleksliv är perfekt. Sen dör ju då François, men det har den underliga effekten att göra Nathalie ännu mer attraktiv när hon bär sorg.
Nästa karaktär som stör mig är den sliskige manlige chefen Charles. En person som inte kan skilja mellan sitt professionella yrkesliv och sina känslor är bara för mycket. Han är världens största slusk som utnyttjar sin maktposition.
Den tredje stereotypen är beskrivningen av en svensk, nämligen Markus. Det är faktiskt kul att läsa om föreställningen av hur svenska är (försynta, tråkiga, nedstämda) men samtidigt tröttsamt att myten om att svenskarna är världens mest självmordsbenägna folk tas upp. Här är en rapport från Karolinska Institutionen som till och med visar att Frankrike har en högre andel självmord och att Sverige bara ligger lite över mitten. Nåväl, det där var en utsvävning från ämnet. Ytterligare en stereotypisk karaktär är mormodern, men den beskrivningen tycker jag bara är bra för hon är precis som mormödrar ska vara. :D
Upplägget i romanen är att kapitel i olika längder varvas med små listor, anekdoter, citat och diverse fakta (bland annat vad delikatess betyder i en svensk ordbok). På sidan 116 finns ett recept på sparrisrisotto som jag känner mig mycket sugen på att testa. Jag tycker att upplägget i boken är ett format som passar jättebra, det är underfundigt och charmigt. En annan sak som jag gillade är att boken sätts in i ett historiskt perspektiv då den ekonomiska krisen i Europa tas upp.
Jag vill jättegärna se filmen nu.
Originaltitel: La délicatesse
Översättning: Sofia Strängberg
Sekwa, 2012 (originalet 2009)
235 sidor
