Bild

Agatha Christie – Liket i biblioteket

Deckardrottningen Agatha Christie känner alla till. Jag har enbart läst en bok av henne tidigare, Cyankalium och champagne, som jag tyckte om. När jag hittade en biblioteksrelaterad Miss Marple-deckare med ett omslag av Per Åhlin i en second hand-butik slog jag till direkt.

liketibiblioteket

Överste Bantry och hans hustru väcks en morgon av uppståndelsen att det ligger ett lik i deras bibliotek.

-Du har drömt, Dolly, sa han vänligt. Det är den där detektivhistorien du höll på och läste – ”Mysteriet med den brutna tändstickan”, du vet. Den där lord Edgbaston hittade en vacker, död blondin på spismattan i biblioteket. De hittar alltid döda människor i bibliotek i böcker. Aldrig har jag hört talas om att det händer i verkligheten. S. 7.

Dessvärre så har det hänt i verkligheten och det visar sig vara en ung flicka i vacker aftonklänning som blivit strypt. Ingen vet vem hon är eller hur hon har hamnat där. Snart börjas det spekuleras i byn huruvida den stadgade buttre officeren kan ha ett okänt förflutet. En äldre dam, Miss Marple, vill dock inte tro på skvallret och sätter igång med en egen utredning.

Berättelsen är en mysig pusseldeckare där man som läsare tror att man ska kunna lista ut vem som är mördaren, men slutet är såklart annorlunda än vad man föreställt sig. Agatha Chrisite har ett roligt språk, många gånger drar man på smilbanden. Det är gemytlig läsning, speciellt är dialogerna och tankegångarna trevliga att följa.

20130518-150337.jpg

Inga lik i garderoben, men likväl i köket. ;)

Originaltitel: The Body in the Library
Översättning: Einar Thermænius
Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1965 (originalet 1942).
156 sidor

Arthur Machen – Den röda handen

Jag är bekant med Arthur Machen sen tidigare då jag läst noveller av honom utgivet i antologier av Aleph Bokförlag. Bland annat har jag läst Det vita folket (1904) som återfinns i en antologi med samma namn och som jag tyckte var jättebra. Därför hade jag en del förväntningar när jag började läsa denna limiterade utgåva av Den mörka handen.

Den röda handen

Läkaren sir Thomas Vivian har blivit mördad med en förhistorisk kniv av flintsten. Amatördetektiverna Dyson och Phillipps hittar honom i en blodig pöl på en mörk gata. De tillkallar såklart polis, men blir även själva intresserade av fallet som visar sig innehålla en del gåtfulla komponenter. Utöver det faktum att mordvapnet är en flintkniv, så har en mystisk symbol ritats på muren bakom den döde mannen. Tecknet föreställer en hand och är en gammal symbol som är förknippad med teorin om det onda ögat, mano in fica, och som enligt Phillips används av italienare.

”Antar att jag står på trappan till Sankt Pauls-katedralen och väntar på att en blind man, med lamt vänsterben ska gå förbi mig; det är uppenbarligen högst osannolikt att jag kommer att se en sådan person genom att vänta en timma. Om jag väntar två timmar blir osannolikheten mindre, men den är fortfarande enorm; och även om jag väntade en hel dag skulle jag ha få förväntningar på framgång. Men antar att jag står på samma plats dag efter dag, vecka efter vecka, inser du då inte att osannolikheten ständigt minskar – reduceras dag för dag? Det är så jag hittade den svarta stenplattan: jag använde osannolikhetens teori”. S. 43f.

Den osannolika principen tyckte jag var lite väl osannolik och hade hellre sett någon mer logisk lösning av fallet. Det hade varit trevligt om mer fokus hade lagts på det ondskefulla småfolket i Wales, som det här mysteriet leder till. Berättelsen tar tyvärr slut lite väl snabbt.

Relationen mellan Dyson och Phillipps är inte helt tydlig när man bekantar sig med dem för första gången. Om berättelsen hade handlat om Sherlock Holmes och Watson så hade jag lätt kunnat veta vem som är vem, men här får man inte så mycket yttre attribut så jag blandade ihop dem lite (vilket känns slarvigt eftersom det bara var två personer att hålla reda på). Dyson är mer öppen för mysterier och det oförklarliga medan Phillipps är mer rationell och bland annat är duktig på att lösa chiffer.

Trots att novellen (jag kallar den för novell då den bara är 61 sidor lång när man räknar bort efterordet) inte är det bästa som jag har läst av Machen så blir jag ändå sugen på att läsa mer och jag hoppas att fler berättelser om detektiverna Dyson och Phillipps kommer att ges ut så att jag får lära känna dem lite bättre.

NumreradMachen

Boken innehåller ett efterord av H. P Lovecraft som dock inte handlar om själva berättelsen utan som handlar om författaren Arthur Machen och som är taget från Supernatural Horror in Literature (1925-1927). Det är en hyllningstext skriven av en samtida författare, kanske inspirerade Arthur Machen H. P. Lovecraft?

”Av de nu levande författare, som har skrivit texter om kosmisk fasa på en sant konstnärlig nivå, kan få, om någon, hoppas på att nå samma nivå som den mångsidige Arthur Machen; upphovsman till dussintalet långa och korta berättelser, där beståndsdelarna av undertryckt skräck och aningen av fasa når en nästan ojämnförlig kärna och realistisk skärpa”. S. 66.

Bokens titel får mig att tänka på The Red Right Hand av Nick Cave & the Bad Seeds.

 
Originaltitel: The Red Hand
Översättning: Arthur Isfelt
Hastur förlag, 2011 (originalet 1895).
74 sidor
 

En helt vanlig kväll med katten

För ett tag sen postade Bokmalande en utmaning om att fota sin katt med en bok och en drink. Jag brukar tvinga uppmuntra mina och andras katter att posera ihop med böcker som jag läser, så det låter som en uppgift helt i min smak. Dock hade jag inte läst det ursprungliga inlägget i detta ämne, och det visade sig att man skulle återskapa en bild på ett specifikt sätt, det råkade jag missa. Det blev rätt bra ändå. =^..^= Min bild är tagen i september innan jag flyttade.

Här är bilden bakom idén om kattbloggandet som Feuerzog skrev om:

Nu slog det mig dessutom att det var ett tag sen jag läste en kattbok, men det ska bli ändring på det, jag har en rysk kattbok på gång. Stay tuned!

Det här inlägget är tillägnat mina rara katter Maja och Silver som jag just har flyttat ifrån. Jag saknar mina små misar! ♥

David Foenkinos – Nathalie: en delikat historia

En vän till mig såg filmen La délicatesse med Audrey Tautou i huvudrollen på flyget mellan Amerika och Paris i våras. Hennes beskrivning av hur en svensk framställdes gjorde filmen intressant. När bokförlaget Sekwa i somras skulle ge ut boken bakom filmen så ville jag genast läsa den.

Karismatiska Nathalie lever lyckligt med sin man François, tills den dag då han plötsligt omkommer i en trafikolycka. Hon går in i en kris och sorgeperiod som varar i tre år. Chefen är förälskad i henne och stöter på Nathalie allt som oftast, medan kollegan Chloé gör allt för att bli hennes bästis. Så en dag råkar hon impulsivt kyssa sin kollega Markus när han stiger in på Nathalies kontor för att prata om ärende 114. Hon förtränger kyssen lika snabbt som den varade, medan Markus som kommer från Sverige inte kan glömma bort den lika lätt. Han börjar lägga upp en taktik för att vinna hennes hjärta.

Det här är en humoristisk feel good-roman om kärlek som för oss svenskar bli extra rolig att läsa då ena huvudpersonen kommer från Sverige. Mitt favoritstycke i boken är beskrivningen av Uppsala, vilken blir extra kul om man känner någon därifrån.

”Hon sade ”Kom in”, och in teg Markus, en kollega född i Uppsala, en stad utan nämnvärt intresse. Till och med Uppsalaborna själva* skäms över att namnet på deras stad låter lite som en ursäkt. Sverige har högst antal självmord i världen. Ett alternativ till självmord är att utvandra till Frankrike och det var antagligen så Markus tänkt.

* Visst kan man vara född i Uppsala och bli en Ingmar Bergman. Fast hans filmer säger en hel del om stämningen i staden.” S. 78f.

Nathalie som är deppig fortsätter med sina tankar om den svenska staden.

”Hon kände något som påminde om förtvivlan, och hade nästan kunnat tänka sig att åka på semester till Uppsala, så illa var det.” S. 79.

Det som stör mig en smula är karaktärsbeskrivningarna som känns stereotypiska och överdrivna. Först och främst har vi Nathalie som är så extremt fulländad. Hon är vacker och alla män vill vara med henne medan kvinnor önskar att de vore henne. Det enda som skulle dra ner henne på vanlig nivå är att det beskrivs att hon hade lite svårt att få jobb. Men när hon väl har fått sitt jobb på kontor så gör hon karriär. Hennes relation med François beskrivs som bättre än alla andras förhållanden, de har nämligen aldrig några problem och bråkar inte. Deras kärleksliv är perfekt. Sen dör ju då François, men det har den underliga effekten att göra Nathalie ännu mer attraktiv när hon bär sorg.

Nästa karaktär som stör mig är den sliskige manlige chefen Charles. En person som inte kan skilja mellan sitt professionella yrkesliv och sina känslor är bara för mycket. Han är världens största slusk som utnyttjar sin maktposition.

Den tredje stereotypen är beskrivningen av en svensk, nämligen Markus. Det är faktiskt kul att läsa om föreställningen av hur svenska är (försynta, tråkiga, nedstämda) men samtidigt tröttsamt att myten om att svenskarna är världens mest självmordsbenägna folk tas upp. Här är en rapport från Karolinska Institutionen som till och med visar att Frankrike har en högre andel självmord och att Sverige bara ligger lite över mitten. Nåväl, det där var en utsvävning från ämnet. Ytterligare en stereotypisk karaktär är mormodern, men den beskrivningen tycker jag bara är bra för hon är precis som mormödrar ska vara. :D

Upplägget i romanen är att kapitel i olika längder varvas med små listor, anekdoter, citat och diverse fakta (bland annat vad delikatess betyder i en svensk ordbok). På sidan 116 finns ett recept på sparrisrisotto som jag känner mig mycket sugen på att testa. Jag tycker att upplägget i boken är ett format som passar jättebra, det är underfundigt och charmigt. En annan sak som jag gillade är att boken sätts in i ett historiskt perspektiv då den ekonomiska krisen i Europa tas  upp.

Jag vill jättegärna se filmen nu.

Originaltitel: La délicatesse
Översättning: Sofia Strängberg
Sekwa, 2012 (originalet 2009)
235 sidor
 

Åtta fakta om Catacomb Kitten

Jag har blivit utmanad av min bokbloggkompis Bokmalande att berätta åtta fakta om mig själv. Sedan är det tänkt att jag ska sprida utmaningen vidare till fyra andra, men det tänker jag strunta i då de flesta enligt Bokmalande redan har gjort den.

Mina åtta fakta:

1. Om jag vann på Triss i TV och fick frågan om vad jag skulle göra med pengarna så skulle jag svara att jag skulle ut och resa. På följdfrågan om vart jag skulle vilja resa så skulle jag svara Tyskland. Jupp, Tyskland är mitt favoritland.

2. Min framtidsvision är att jag som gammal kommer leva som ungmö i ett kråkslott tillsammans med en massa katter. Crazy cat lady! Men det är förstås ingen hemlighet att jag gillar katter.

3. Jag har nyligen på en veckas varsel flyttat 100 mil. Numera bor jag i Norrland.

4. Ursprungligen kommer jag från Sveriges sydöstra hörn. De som inte kommer från södra Sverige brukar tro att jag kommer från antingen Skåne eller Småland. Det lilla landskapet Blekinge är obekant för många och dialekten i synnerhet. Om jag pratar om en ”åm” så är det en orm jag syftar på.

5. Jag hatar att svara på frågan om vilken musik jag lyssnar på. Anledningen är att jag har ganska spretig musiksmak med en förkärlek till obskyra band. Man kan väl säga att jag gillar sånt som är mörkt och svårt. ^^

6. Något som kännetecknar mig är att jag är en tedrickare av rang. Jag dricker jämt te och har flera sorter att välja mellan. Det är så lätt att köpa på sig en ny sort trots att man har mer än 25 sorter i skåpet.

7. När det kommer till mat så älskar jag svamp och spenat (gärna i kombination). På senare tid har jag utforskat indisk mat lite mer och försöker lära mig att laga till fler indiska maträtter. Jag äter vegetarisk mat och har varit lakto-ovo-vegetarian sen jag var 15 år.

8. Jag har inte vampyrtänder i verkligheten.

Hjalmar Söderberg – Med strömmen

Hjalmar Söderberg är en klassisk svensk författare. Tidigare har jag läst hans roman Doktor Glas, novellen Pälsen och eventuellt andra noveller som jag inte kommer ihåg och tyvärr inte så mycket mer. Nu har jag läst ytterligare en novell och den väcker mersmak till att utforska Söderbergs författarskap.

Gabriel Mortimer var en excentrisk ung man som läste mycket. Han förde dagbok om sin själsliga utveckling och studerade olika filosofer. Omgivningen tyckte att Mortimer var lite konstig som läste så mycket och oroade sig för hans ovilja till att ta examen, men han var ändå omtyckt då hans udda figur roade.

”I sin ungdom hade han gjort sig känd för åtskilliga excentriciteter. Den märkligaste bland dessa och tillika den, som på sin tid väckte mest ovilja bland hans anhöriga, var hans tidigt fattade och länge envist fasthållna beslut att icke bli någonting.” S. 3.

Som 26-åring blev han dock kär och gifte sig och levde livet han tidigare föraktade. Gabriel Mortimer ägnade sin tid åt hustrun, samt skaffade sig ett respektabelt jobb. Han införlivades i det liv hans omgivning ville att han skulle leva.

I medelåldern blir Gabriel sjuk och får åka ut till landet som rekreation. Han börja då tänka tillbaka på sin ungdomstid och läser i sina gamla dagböcker. Gabriel utvärderar och omvärderar sitt liv för att återigen börja tänka i sina gamla banor och hitta tillbaka till den han var. På köpet blir han förälskad i tonårsflickan Lucie.

”Vem hade drivit honom in i äktenskapet? Slumpen. Han hade älskat sin hustru, det var sant; men han hade också älskat andra; varför hade han icke gift sig med någon av dem? Med strömmen hade han drivit.” S. 27.

Den här boken är inne på samma tema som förra jag läste, nämligen medelålderskris. Den handlar även om att hitta sig själv och tankar kring livets mening. Huvudpersonen känns inte som någon man har sympati för, då han som ung känns dryg när han ska vara märkvärdig och inte vara som alla andra. Han har råd med att driva omkring och leva som en slackerdandy på grund av ett arv. När sedan gubbsjukan tonar fram så framställs han inte som mer sympatisk.

”Älskade han Lucie? Kanhända. Åtminstone skulle han icke kunna leva utan att ha ägt henne. Lucie var ung. Lucie var ungdomen. Lucie skulle bli hans brud. Varje fiber i hans kropp skrek av hunger efter henne.” S. 27.

Novellen är fylld av symbolik. Den unga vackra tjejen har ett namn som påminner om Lucifers och har på sig en frestande röd klänning, vilket gör att hon får en diabolisk framtoning. Jag gillar den här novellen och framförallt språket. Det var längesedan jag läste något av Söderberg, men inte desto mindre på tiden. Jag hoppas kunna läsa något mer av honom inom överskådlig framtid.

Novellix, 2012 (originalet 1903)
39 sidor
 

Michel Houellebecq – Elementarpartiklarna

Michel Houellebcq är en fransman som delvis provocerar mig med sin litteratur men som jag ändå gillar att läsa. Elemtarpartiklarna är den tredje boken jag läser av honom. På omslaget syns en man som gör facepalm samtidigt som han tar sig i skrevet… Hrmm..

Elementarpartiklarna är en uppväxtskildring med fokus på de sista decennierna av 1900-talet. De två halvbröderna Michel och Bruno växer upp frånskilda hos sin farmor respektive mormor. De är ensamma med en kärlekslös hippiemamma som inte vill veta av dem. Bruno och Michel lär känna varandra först under gymnasiet och är helt olika till sättet. Michel är asexuell och lever ett autistisk liv som molekylärbiolog och har vigt sitt liv åt genforskning. Han förstår inte varför människan fortsätter att plåga sig på sexualitetens slagfält när det tekniken gör det möjligt att föröka sig genom kloning. Bruno hade en jobbig uppväxt på ett internat med pennalism och jobbar sedan själv som lärare. Till skillnad från sin bror låter han sig styras av sina drifter i försök att döva tankens ensamhet. Bruno är ett offer för sin desperata sexuella besatthet. Michel avslutar sin karriär genom att klona könlösa och odödliga människor, visionen bortom själviskhet och sexuell misär.

Ålderskris är ett centralt tema i boken. Dels är det modern Jane som känner hur gammal hon är när hon får barn så hon lämnar ifrån sig de små för att kunna fortsätta leva ett ansvarslöst ungdomsliv och Michels fader som driver en kedja med plastikkirugi. Sedan är det Bruno som har svårt att acceptera sitt egna åldrande och ränner efter unga tjejer samtidigt som han föraktar kvinnor i sin egen ålder. Slutligen är det visionen av de odödliga klonerna som sätter stopp för åldrandet. Som motvikt till Brunos kvinnoförakt så har Michel en positiv syn på kvinnor.

”Trettio år senare kunde Michel återigen bara komma till samma slutsats: kvinnor var avgjort bättre än män. De var smeksammare, mer älskande, mer medkännande och mildare; mindre begivna på våld, egoism, självhävdelse, grymhet. De var dessutom förnuftigare, intelligentare och mer arbetsamma. […] En värld av kvinnor vore i alla avseenden oändligt överlägsen; den skulle utvecklas långsammare men regelmässigt – utan recidiv eller ständiga, olycksdigra ifrågasättanden – i riktning mot ett tillstånd av gemensam lycka.” S. 184-185.

Elementarpartiklarna var omskriven när den kom och det känns som att många gillar den. Tyvärr så fattade jag inte tycke för den här berättelsen, även om den är underhållande på sina ställen, men som helhet var det en seg läsning. En känsla som jag fick är att den här boken är chick lit för män. Det kändes som att det finns en sensmoral i boken som går ut på att vara lite mer eftertänksam då huvudpersonerna kommer till olika insikter först när de är lite äldre samtidigt som de slösat bort medelåldern till att bara vara. På sina ställen är boken filosofisk, bland annat genom att på olika sätt ta upp meningen med tillvaron. Den är även svartsynt och pekar på det meningslösa med livet, samtidigt som den är vetenskaplig och diskuterar biologin. Språket är bitvis roligt, till exempel så får Michel en katalog med höst- och vinterkläder i sin brevlåda och han funderar över varför han fick den.

”Volymen i hårda pärmar hade ingen adress angiven; hade den lagts dit av ett bud? Som gammal postorderkund var han van vid små gester, tecken på ömsesidig trofasthet.” S. 134.

Sen är det alltid roligt när ens yrke blir omskrivet: ^^

”Han berättade att du blivit forskare, en betydelsefull sådan, erkänd på ditt område. Jag fick också veta att du var ogift. Med mig är det inte lika lyckat: jag är bibliotekarie på ett kommunalt bibliotek. Jag har inte heller gift mig.” S. 257.

Originaltitel: Les particules élémentaires
Översättning: Anders Bodegård
Albert Bonniers Förlag, 2000 (originalet 1998)
350 sidor
 

Juli Zeh – Den skänkta timmen

Jag fortsätter med Novellix som även har gett ut en del tyska noveller. Krig eller fred av Silke Scheuermann hade jag redan läst i novellsamlingen Rika flickor så det var en miss att jag lånade hem den. Juli Zeh känner jag till genom dystopin Corpus Delicti som inte föll mig helt på smaken, men hon får en ny chans i novellformat.

Det är dags att ställa om klockan till vintertid så dygnet har en extra timma. En affärsresande kvinna befinner sig nere i Bayern. I en främmande men ändå bekant stad ska pseudonymen GK för första gången visa sig publikt. Den handelsresande kvinnan visar sig ha ett förflutet i staden och får fram minnen från förr. Dåtidens bestialiska händelser knyts samman med nutidens slump. Författaren GK:s efterlängtade framträdande får ett snöpligt slut då han snubblar och svimmar. Kvinnan som råkade få en frontplats i publiken, skyndar snabbt fram och linkar iväg med mannen och stuvar sedan in honom i sin bil. Hon slipper tillbringa natten ensam.

Det finns åtminstone en fördel med att han är här. Jag vill inte behöva tillbringa den återbetalade tiden ensam, denna enda timme som inte riktigt tillhör någon och som är friare än alla andra årets timmar. ”Jag var nervös”, säger han. ”Nervös på ett sätt som jag sällan varit.” Förhoppningsvis lyckas jag med mitt leende, trots att munnen är nedsmetad med läppstift. Alla intelligenta män har erektionsproblem. S. 17.

Jag gillar den här berättelsen, och liksom Jonas Karlssons novell som jag läste för ett tag sen, så visar den hur mycket som ryms i ett så litet format.

Originaltitel: Die geschenkte Stunde
Översättning: Anna Lindberg
Novellix, 2011
29 sidor

Henry James – När skruven dras åt

En klassisk spökhistoria från slutet av 1800-talet.

En dandy i London har mist både sina egna föräldrar plus sin farbror och hans fru och på köpet blivit ansvarig för två barn. En ung kvinna blir guvernant till de föräldralösa barnen Flora och Miles på det ensliga godset Bly utanför London. Den förra guvernanten dog under mystiska omständigheter som ingen vill tala om. Arbetsgivaren största och märkligaste krav är att guvernanten inte under några som helst omständigheter ska kontakta honom. Detta udda villkor har gjort att det varit svårt att få platsen tillsatt, men för en fattig prästdotter var lönen värd mödan.

Det första som händer när guvernanten kommer på plats är att internatskolan där Miles gått skickar ett brev som berättar att inte är välkommen tillbaka. För guvernanten och godsets hushållerska Mrs Grose så framstår det som ett fullständigt mysterium att den änglalika gossen skulle ha något skadligt inflytande på de andra barnen på internatskolan.

Guvernanten försöker spåna och pressa hushållerskan på huruvida Miles någonsin varit stygg. Hon vänder och vrider sedan på informationen som hon fått och drar sina egna slutsatser.

”Hon hade berättat en hel del för mig, om än bitvis och efter påtryckningar, men en liten lömsk fläck på historiens baksida snuddade fortfarande ibland vid min panna som en fladdermusvinge. Jag minns hur det sovande huset och stegringen av såväl faran som vår uppmärksamhet gjorde att jag nu kände att jag var tvungen att ge förhänget ett sista ryck.” S. 71.

När det gäller guvernantens syn på könsroller så märks det att romanen är gammal, då hon tycker att det är konstigt att Miles och Flora trivs så bra ihop.

”Jag hade själv haft bröder, och jag visste att små flickor kunde dyrka små pojkar slaviskt. Det som däremot var obegripligt var att en liten pojke kunde visa en yngre och mindre intelligent varelse av det svagare könet så stor omtänksamhet.” S. 77.

Boken har ett förord av Mattias Fyhr. Jag hade föredragit ett efterord då jag tycker bättre om att analysera verk i efterhand så att inte läsningen blir koncentrerad på det, men förordet är bra och går naturligtvis även att läsa efteråt. En sak som Fyhr skriver är att boken trots sitt tunna omfång förtjänar en långsam läsning och det är något som jag kan skriva under på.

Berättelsen är mycket subtil och som läsare är det svårt att riktigt sätta fingret på vad det är som händer. Någonting sker, det verkar som att den förra guvernanten och betjänten spökar, men är det barnen som är onda eller är det kanske guvernanten eller var det den tidigare personalen? Det obehagliga med berättelsen är att man som läsare inte riktigt vet vad som sker, men man märker att stämningen är laddad och blir tagen av den. Trots att jag har läst ut boken så är den fortfarande ett huvudbry. Det är mycket som går att tolka in och texten i sig är manipulativ och lurar läsaren till att tro att det förhåller sig på ett visst sätt.

Originaltitel: The Turn of the Screw
Översättning: Ola Klingberg
Modernista, 2010 (originalet 1898)
151 sidor