Jag är bekant med Arthur Machen sen tidigare då jag läst noveller av honom utgivet i antologier av Aleph Bokförlag. Bland annat har jag läst Det vita folket (1904) som återfinns i en antologi med samma namn och som jag tyckte var jättebra. Därför hade jag en del förväntningar när jag började läsa denna limiterade utgåva av Den mörka handen.
Läkaren sir Thomas Vivian har blivit mördad med en förhistorisk kniv av flintsten. Amatördetektiverna Dyson och Phillipps hittar honom i en blodig pöl på en mörk gata. De tillkallar såklart polis, men blir även själva intresserade av fallet som visar sig innehålla en del gåtfulla komponenter. Utöver det faktum att mordvapnet är en flintkniv, så har en mystisk symbol ritats på muren bakom den döde mannen. Tecknet föreställer en hand och är en gammal symbol som är förknippad med teorin om det onda ögat, mano in fica, och som enligt Phillips används av italienare.
”Antar att jag står på trappan till Sankt Pauls-katedralen och väntar på att en blind man, med lamt vänsterben ska gå förbi mig; det är uppenbarligen högst osannolikt att jag kommer att se en sådan person genom att vänta en timma. Om jag väntar två timmar blir osannolikheten mindre, men den är fortfarande enorm; och även om jag väntade en hel dag skulle jag ha få förväntningar på framgång. Men antar att jag står på samma plats dag efter dag, vecka efter vecka, inser du då inte att osannolikheten ständigt minskar – reduceras dag för dag? Det är så jag hittade den svarta stenplattan: jag använde osannolikhetens teori”. S. 43f.
Den osannolika principen tyckte jag var lite väl osannolik och hade hellre sett någon mer logisk lösning av fallet. Det hade varit trevligt om mer fokus hade lagts på det ondskefulla småfolket i Wales, som det här mysteriet leder till. Berättelsen tar tyvärr slut lite väl snabbt.
Relationen mellan Dyson och Phillipps är inte helt tydlig när man bekantar sig med dem för första gången. Om berättelsen hade handlat om Sherlock Holmes och Watson så hade jag lätt kunnat veta vem som är vem, men här får man inte så mycket yttre attribut så jag blandade ihop dem lite (vilket känns slarvigt eftersom det bara var två personer att hålla reda på). Dyson är mer öppen för mysterier och det oförklarliga medan Phillipps är mer rationell och bland annat är duktig på att lösa chiffer.
Trots att novellen (jag kallar den för novell då den bara är 61 sidor lång när man räknar bort efterordet) inte är det bästa som jag har läst av Machen så blir jag ändå sugen på att läsa mer och jag hoppas att fler berättelser om detektiverna Dyson och Phillipps kommer att ges ut så att jag får lära känna dem lite bättre.
Boken innehåller ett efterord av H. P Lovecraft som dock inte handlar om själva berättelsen utan som handlar om författaren Arthur Machen och som är taget från Supernatural Horror in Literature (1925-1927). Det är en hyllningstext skriven av en samtida författare, kanske inspirerade Arthur Machen H. P. Lovecraft?
”Av de nu levande författare, som har skrivit texter om kosmisk fasa på en sant konstnärlig nivå, kan få, om någon, hoppas på att nå samma nivå som den mångsidige Arthur Machen; upphovsman till dussintalet långa och korta berättelser, där beståndsdelarna av undertryckt skräck och aningen av fasa når en nästan ojämnförlig kärna och realistisk skärpa”. S. 66.
Bokens titel får mig att tänka på The Red Right Hand av Nick Cave & the Bad Seeds.
Originaltitel: The Red Hand Översättning: Arthur Isfelt Hastur förlag, 2011 (originalet 1895). 74 sidor